Lyckade behandlingar av ADHD
Redan då jag födde min flicka förstod jag att detta var en aktiv liten tjej då hon några veckor gammal försökte göra sit-ups för att kunna se över kanten på vagnen. Hon började krypa vid sex månaders ålder och var allmänt nyfiken på allt. Nätterna var ganska lugna till en början, men i samband med att hon började krypa, började hon också få långa skrikperioder på nätterna. Mellan fyra och sex timmar varje natt. Jag fick då besked på mjölkintollerans och det blev väl något bättre med mjölkfri kost, men aldrig helt bra. Till saken tillhör att hon avskydde måltiderna från det att jag slutade amma henne. Ingenting var riktigt gott och det var kamp vid varje måltid. Mellan ett och två och ett halvt års ålder sysselsatte hon sig med att springa. Hon sprang och sprang och ofta fick barn som hon sprang förbi en knuff. Gissa om jag sprang på den tiden. Vi försökte med allt, lugn sysselsättning, aktiv sysselsättning, men allt skulle vara i hennes takt. Det var absolut inte intressant med böcker och pyssel, och kramar delade hon ut snabbt och hårt, sedan var det över. Det var väldig svårt att ge henne närhet och kärlek fysiskt då hon stötte bort oss om vi närmade oss.
Vid två och ett halvt års åldern började hon intressera sig för leksaksdjur och lekte med dessa och ingenting annat. Hon var helt instängd i en glaskula då hon lekte. Hörde inget och såg inget annat än sin egen lek. Försökte vi träffa andra jämnåriga bestod leken av att ta en sak från dom och sedan springa runt, runt med saken. Vi upptäckte också vid denna tiden att språket stannade av nästan helt. Leken bestod vid fyra års ålder av att dra ut så många saker som möjligt ur hyllor och lådor Vi jobbade mycket med avslappning och det gick bra om det inte innebar fysisk beröring. För att få Jenny att kramas, mutade vi henne med att om vi fick en snabb kram, så skulle vi göra något som hon gillade. Kramarna kom med tiden spontant från henne och blev mer krävande och intensiva, vilket vi uppskattade. Vi jobbade mycket med ögonkontakt och det gick fint framåt. Språket gick sakta framåt med hjälp av logoped. På förskolan ville ingen leka med henne för hon knuffades och sprang runt. Hon var i ett fruktansvärt utsatt läge, när hon inte förstod hur leken gick till. Hon var så glad och ville vara med, men hur skulle hon göra?!
Precis innan sex års ålder började vi med hälsokostpreparat och fick små resultat. Lite mindre spring och lite mer kontakt med de jämnåriga, men ack så aktiv och rastlös. Hon hade svårt med talet eftersom hon inte hade ro att berätta färdigt. Hon kunde inte lägga ett pussel färdigt, 20-30 teckningar påbörjades och knycklades ihop ofärdiga, man fick locka och pocka på henne för att fullfölja uppgifter som t.ex. då de skulle göra en båt i trä på förskolan, som efter mycket om och men blev färdig till slut. Matsituationen var en katastrof. Tre maträtter gick hem, resten var dömt att misslyckas redan då hon såg det på spisen. Det var hög ljudnivå och spring vid matbordet. Inte blev allt detta bättre av den oroliga sömn hon fortfarande utsatte oss för. Det kunde ta runt tre timmar att få henne att somna in. Då hon väl sov, kunde hon vakna mellan tre och tjugo gånger på en natt och fråga något som skulle ske dagen efter, vaktade oss och kollade var vi befann oss eller så bara kliade det i hela kroppen. Hon var spänd som en fjäder i alla lägen och lätts törd av all stimuli runt omkring. Hon kunde höra och se allt på samma gång och resultatet blev ett enda virrvarr för henne. Hon var orolig på natten, rastlös på dagen och hade ständigt ont i magen. Detta blev för mycket för oss alla, men på något sätt hade vi inrättat en tillvaro som ändå gick att överleva i. I samband med utredningen av frågeställning ADHD, ställde jag allt på sin spets och krävde hjälp, ingen diagnos. Förtvivlad över mina två barn, som samtidigt höll på att utredas. Den ene hade behövt hjälp länge, men hade andra symptom, som tog längre tid innan vi fattade misstankar. Jag ville ha tips och råd. Till slut säger en klok barnpsykolog att hon hört talas om Laila och hennes kulplåstermetod. Jag nappade direkt och ringde upp Laila och där började vår resa, som vi inte vet vart den slutar.
Vår flicka har nu blivit behandlad i 8 veckor både med kulplåster och med den avslappnande metod som Laila jobbar med. Efter några dygn med kulplåster ritade min flicka helt plötsligt färdigt en hel teckning och jag trodde inte mina ögon. Hon har verkligen talang och öga för detaljer. Efter någon vecka kallar hon in mig i sitt rum och har lagt ett åldersadekvat pussel alldeles själv i lugn och ro. Hon har börjat önska maträtter och sitter oftast kvar vid matbordet då vi äter. Det är lättare att nå fram till henne då vi vill ha något sagt. De flesta kvällar somnar hon på 10 minuter och kryper någon gång under natten in i vår säng, utan att vi märker av henne, för hon sover så stilla nu. Kli och oro är som bortblåst. Hon kommenterar ofta att det är tyst i huset och hon har börjat uttala svåra ord och är nu redo att lära sig läsa, då hon för några veckor sedan lärde sig alfabetet. Hon lär in sina kompisars telefonnummer och är verkligen intresserad av att leka med jämnåriga. Hon är fortfarande aktiv, men på ett annorlunda och mer positivt sätt och leker helst med killar och det fungerar jätte bra så här långt.
Jag undrar nu hur vi har överlevt all annan oro och vi håller just nu på att hitta våra nya platser i detta liv. Vår dotter är själv övertygad om att Lailas kulplåster gör gott. Hennes fråga då vi skulle åka till Laila första gången var, om kulorna på något vis kunde komma ut genom munnen, så hon lärde sig prata och om de också kunde hjälpa henne att sitta still på samlingen. Hon konstaterade häromdagen då hon uttalade ett svårt ord som hon övat på i något år ”Det blev som jag sa, kulorna har kommit ut genom munnen”. Hon är själv också förundrad över att hon helt plötsligt tycker om kött och kan rita och lägga pussel. Hon säger att hon övar på att sitta still på samlingen och hon är själv riktigt nöjd. Nästan varje morgon frågar hon hur länge hon har sovit för ”Det känns som jag har sovit jätte länge”. ( Alltså är hon numera utvilad då hon vaknar ). Hon ser lika förvånad, men underbart lycklig ut, då hon lyckas med något nytt och det är nästan varje dag nu.
I många år har jag även tampats med skolor och dylikt, för min nu fjortonåriga son. Han är en begåvad kille som är både artig och väluppfostrad, men har inte klarat av skolgångens stillasittande och spelregler. Intelligensen är det inget fel på, men att inte kunna prestera jämna resultat p.g.a. olika balans i kroppen från dag till dag har tärt otroligt på honom. Att hela tiden ha näsan ovanför vattenytan och att kämpa för att ens kunna sitta still på stolen i klassrummet, gjorde att kompisarna valde bort honom och till slut började mobba honom aktivt. Två skolbyten gjorde inte saken bättre, men vi var tvungna att få bort honom från plågoandarna. Skolan kunde inte hjälpa oss, för de förstod inte problemet, utan fortsatte att ringa och skriva lappar hem var och varannan dag om att han vässade pennorna 20 ggr per lektion, sprang fram och tillbaka och hämtade saker och ändå fick han inte rätt saker med sig till bänken, med resultatet att hela lektionen kunde gå, utan att han fick uppgifterna färdiga och i sin tur fick han massor av hemläxor som vi skulle sitta med på kvällarna, då han redan var helt slutkörd efter allt virrande i skolan. Från skolan kom han alltså helt slutkörd och vi var glada de dagar han hade kommit ihåg att ta hem de ytterkläder han haft på sig och även väskan. Det har till och med hänt att cykeln stått kvar i skolan, då han glömt att han cyklat dit. Han blev så småningom remitterad till barn och ungdomspsyk, för utredning av ADHD. Där konstaterade man koncentrationsproblem och problem med att se helhet och därmed planering av en uppgift och skulle därmed remittera honom vidare till ADHD-teamet. På min fråga vad de kunde hjälpa oss med fick jag svaret ”medicinering” om det visar sig att det behövs. Jag blev förtvivlad. Vad är roten till hans problem? Visst kunde de medicinera symptomen, men kärnan till det hela kunde de inte få bukt med. Jag beslutade mig för att prova kulplåster även med min son, men endast då med kulplåster, eftersom han är lite rädd för att släppa efter med alla känslor han samlat på sig med åren.
Efter några veckor märkte vi ett lugn runt honom. Han var inte längre slutkörd då han kom hem. Han sitter still på lektionerna och får uppgifterna färdiga. Han måste inte hela tiden titta på vad de andra gör, utan kan nu sortera bort onödig stimuli. Han har alla saker med sig hem och kommer ihåg att skriva ned läxor och annat viktigt. Bladen i hans kontaktbok blev först tomma, sedan fylldes de med kommentarer om bra arbetsinsatser på lektionerna. Vid utvecklingssamtalet för en vecka sedan kunde de bara berömma honom och se en stor positiv förändring. Lärarna på hans skola har alltid tyckt om honom säger de, men nu kan de verkligen se hans hjärta av guld, var det en lärare som uttalade. Han har nu fått behandling i sex veckor och resultaten mycket positiva.
Ovanpå alltihop har min yngsta dotter lidit av astma från bara några månaders ålder. Otaliga infektioner och astmaanfall hade gjort henne trött och hängig. Orkade inte gå, inte leka som andra vid fyra och ett halvt års ålder. Hon satt mest i vagnen och stod på vuxendos med sina astmamediciner. Dessutom drabbades hon precis innan vårt första besök hos Laila av falsk krupp och fick ett anfall kombinerat med astmaanfall och fick åka ambulans till lasarettet. Vi hade i omgångar haft henne hemma från dagis i långa perioder p.g.a. svåra infektioner, med sjukhusvistelse som följd. Då jag berättade detta för Laila talar hon om att hon kan behandla min yngsta dotter också.
Detta är sex veckor sedan och det började med att hon efter några veckor plockade fram sin cykel med stödhjul och cyklade långa sträckor. Favoritsysselsättningen är kompisens studsmatta och att klättra på allt som hon inte har provat på. Hon promenerar gärna till dagis och vagnen står i förrådet. Extra puffar av astmamedicin får hon inte längre. Nu får hon inte någon medicin alls för tillfället och hon är lika pigg för det. Hon har sina kulplåster och verkar nöjd med livet och detta är den första våren som hon inte har astmamediciner.
Så visst går det att frigöra kroppens egna ämnen om blockeringarna löses upp. Tre barn med olika problem och givetvis olika punkter att behandla. Alla har blivit avsevärt mycket bättre på bara dessa åtta veckor. Det är som en saga; inget hokus pokus, utan sunt förnuft att man måste kunna frigöra kroppens egen läkning, då ämnena faktiskt finns i kroppen. Det gäller bara att göra dom tillgängliga.
